Jag måste erkänna att nånting känns konstigt. Jag har känt av förvärkar nu som kommit och gått i ett par dagar. Alltså menssmärtor typ, magen blir hård och spänd och sådana saker. Och för en lten stund sen började det igen. Fast nu har jag ont i ljumskarna också. Speciellt om jag står och rör mig, då gör det svinont! I mellanåt "hugger" det till i underlivet också... Skitskumt... Lilleman rör sig mycket och just nu har han nog hicka också haha... Men det här känns annorlunda jämfört med de andra dagarna. Känns lite starkare liksom.  

Men nu ska jag inte jaga upp mig i onödan. Jag får avvakta här och sysselsätta mig och ta det lugnt. Fortsätta som vanligt liksom, för annars stirrar jag bara upp mig och så visade sig att det bara var förvärkar liksom, haha... Nä, nu tar vi det lugna bananer här!   

Idag har vi varit och fotograferat oss! Det var mysigt faktiskt, fotografen var en flummig härlig kvinna som var så snäll och go. Hon fick mig att lova att komma tillbaka när lilleman var 10-12 dagar gammal och fota honom, för det ingick i priset tydligen! Så kärt av henne!  Det slutade i alla fall med att vi valde ut två foto. Ett där vi håller om varandra och magen, och ett där vi pussas.  

Och båda kommer vara i sepia, kommer bli så fint så! Så det ser vi framemot att se när dom är klara! Vi fick med oss en skiva med bilder också, så jag kan ju välja ut några och lägga ut här! Men det får bli i morgon för ögonen börjar gå i kors här...

Så vi får se om det händer nåt här, eller om det bara är förvärkar. Igen.

Godnatt!

17/8 Fredrik    

Tack, för era gissningar! Detta kan bli spännande! Skicka in fler!  

Japp. Jag slapp inte undan. I trettio veckor har jag smörjt och smörjt och smörjt som en dåre i hopp om att jag skulle slippa. Men idag upptäckte vi det jag länge fasat för.

Bristningar.

Det var Kalle som såg dom. Under naveln sitter ett litet bälte med små blå bristningar. Jag antar att det är oerhört sällan man slipper sånt här, men jag trodde verkligen att jag skulle göra det! De flesta säger att dom hade det likadant, tills de sista veckorna, då dök dom upp från ingenstans. Jag ska försöka se positivt på det, det är ju trots allt av en god sak... Som min kära vän kallar sina; "Mammatatueringar". Man får helt enkelt acceptera att så kommer det vara och det finns inget jag kan göra för att få bort dom.

Men jag tänker fortsätta smörja, det kan ju inte skada i alla fall. Om inget annat så kanske de inte blir lika stora då... Jag kanske är löjlig, men jag är faktiskt riktigt ledsen över det här. Jag känner inte igen min kropp längre och det skrämmer mig lite.

Snart ska vi iväg och fotografera oss och magen... Känns ju extra roligt nu när man nyss har upptäckt detta. Blir nog med tröjan på trots allt.

Ha en bra dag alla!