Vi har haft en oerhört mysig kväll, jag & Kalle. Till slut kunde jag börja pusta ut lite och lyckades faktiskt slappna av och njuta av en film. Vi såg "The Notebook", och tro det eller ej så krävdes det inte så mycket övertalning från min sida att se den! Kalle ville väl att jag skulle få det jag ville ikväll efter en sådan tuff dag.   

För er som sett den filmen vet vilken underbar kärlekshistoria det är. Ni som inte sett den, SE den! Den gav mig ett riktigt kärleks-och lyckorus nu. Om man bortser från hur jag har mått den senaste tiden så ska jag ändå vara oerhört tacksam över vad jag har i mitt liv. Jag är så förälskad fortfarande och jag får fortfarande riktiga fjärilar i magen. Att älska någon så starkt är den finaste och underbaraste som finns. Jag har min älskade fästman, Carl (Kalle alltså), underbara föräldrar, goda vänner och fantastiska svärföräldrar. Vi bor i en jättefin lägenhet som vi stormtrivs i (om man bortser från lite stökiga grannar), vi har båda två heltidsjobb som vi trivs väldigt bra med, vilket i sin tur innebär en trygg inkomst. Och vi är friska och krya och nu, om bara några veckor ska vi bli föräldrar.   

Detta trodde jag faktiskt aldrig skulle hända. För något år sen sökte jag hjälp för olika saker, och i samband med det fick jag även reda på att jag förmodligen skulle ha väldigt svårt att bli gravid den naturliga vägen. Okej, tänkte vi. Det gnagde mig väldigt länge och jag var orolig. Men jag och Kalle hade precis träffats så vi tänkte inte mer på det direkt... Men nånstans inom mig fanns det där varje dag. Och jag gjorde test efter test efter test. Som alla visade samma sak. Negativt. Jag antar att jag bara ville veta om jag kunde liksom... Tänkte inte längre än så. Så efter ett tag gav jag upp tanken. Jaja, när vi väl vill så får vi ju ta tag i det då. Men vi båda två ville ju inte att det skulle gå till på det viset. Vi ville inte planera något sånt, vi ville bara att det skulle hända när det hände liksom. För hur kan man veta att man är redo innan man ens är där?

Vi gav upp dom tankarna. Vi hade mycket att göra just då, som att flytta och komma i ordning i den nya lägenheten. Och vi kände att vi tar det som det kommer, med ro den här gången. Sen blev jag sjuk. Och jösses vad sjuk jag blev. Ni vet när man är så sjuk att man ligger typ i koma med feber och bara sover i flera dagar? Så sjuk var jag. Men till slut försvann febern, men jag mådde fortfarande skit. Jag mådde sååå jävla dåligt och var så trött att jag inte visste vart jag skulle bli av. En morgon sa jag till Kalle att han fick springa ner och köpa ett test. "Är det lönt? Vi vet ju ändå vad det kommer att visa". Sa han, och jag tänkte väl samma sak.

Och när jag såg det där plusset var jag tvungen att titta igen. Och igen. Sen gol jag. Kaaaaaaaaaaaaaallee!!!!!!!!!! Jag kunde inte förstå det, jag visade plusset för Kalle och han kunde nog inte heller förstå det. Vi kunde! Men stämmer det verkligen?! Jodå, fyra test senare tror jag det var, och alla visade samma sak...

Vi behövde väl bara slappna av. Men det var den bästa dagen i mitt liv hittills.   

  Detta är den riktiga bilden på vårt test. =)

Så nu bäddar jag ner mig, glad och mysig. Vill bara passa på att Tacka min underbara Pappa för stödet jag fick idag. Jag älskar dig!

Det blev till slut ett besök på akuten idag då varken vårdcentralen eller mödravården kunde ta emot mig. Efter en massa tester och EKG osv så hittade dom ingenting konstigt, precis som förra gången. Självklart är det skönt att veta att det inte är något farligt men jag mår ju fortfarande skit. Hjärtklappningen och anfåddheten är så otroligt intensiv att jag orkar inget annat än att ligga på soffan.  

Jag somnade en stund innan men vaknar av att det känns som jag knappt får luft och att hjärtat slår så hårt på mig att jag inte kan sova. Jag försöker tänka positivt att det inte är farligt och att det förhoppningsvis går över snart, men att kämpa med att andas hela tiden är fruktansvärt. Då är det inte lätt att tänka på annat när man ständigt blir påmind om det på det viset. Men jag får helt enkelt försöka att stå ut... Jag hoppas innerligt att de sista veckorna av graviditeten går fort för just nu vill jag bara att detta ska vara över. Jag vill bara hålla vår lille kille i famnen och må bra. Det är dom tankarna som får mig att inte bryta ihop och få panik över detta.

Hör jag någon säga "det är normalt, du får stå ut helt enkelt" en gång till, till mig kommer jag att gå bananas. Håll tummarna för mig att det försvinner!

Okej, nu har jag varit tillräckligt negativ. Men den här perioden är ganska så tuff för mig nu så snälla försök ha överseende.    

Dygnet runt sen i fredags har jag haft extrem hjärtklappning och känt mig oerhört anfådd. Till och med när jag pratar måste jag stanna upp och hämta andan. Detta har nu eskalerat och är så pass illa så jag vaknade av det idag. Nu gör det ont i bröstet också, det är väl för att hjärtat får jobba så hårt att det smärtar.

Ännu ett problem är att jag ringer barnmorska direkt och försöker få tag på min mödravårdcentral, men det spelas bara upp en röst varje gång som säger att dom inte har tid just nu och att man får ringa tillbaka senare. Ja har ringt sen igår förmiddag utan att ha kommit fram. Nu håller jag på att bli tokig. Jag ska äta upp min macka och sen gå ner och sätta mig på vårdcentralen och jag tänker inte ge upp förrän dom har hjälpt mig med detta.

Jag har lidit av panikångestattacker förr och de kan fortfarande komma men inte lika ofta och intensivt som de gjorde innan. Men den här oron jag har över vad det är för fel på mig gör mig ännu mer nervös och som i sin tur leder till att jag till slut för panik. Jag har varit och sökt hjälp för det här med hjärtklappningen innan men svaret jag fick var att det var graviditetsrelaterat och om det inte blev bättre så fick jag ju återkomma. Jag försöker återkomma men det går ju för FAN INTE!   

Jag menar, jag har min mödravårdcentral precis över gatan och dom har inte tid med mig, måste jag sätta mig på akuten för att det ska hända något eller!?

Jag är rädd. Men nu måste jag stå på mig, för det måste man fan göra inom sjukvården annars skickar dom bara hem en igen. Vi får se hur det går i alla fall... Och att det inte är nåt allvarligt med mitt hjärta eller lungor.