Den senaste tiden har lille Kotten där inne börjat leva rövare på riktigt. Det började med mysiga små sparkar och knuffar och det var en fröjd varje gång Kalle hann känna innan han smet. Men nu mina vänner, jag vet inte om det kommer bli ett argt barn, men han är i alla fall stark som attan! Han håller verkligen på för fulla muggar där inne nästan hela dagarna. Och idag har han lyckats få in ett par smällar på revbenen som faktiskt har gjort lite ont! Det är självklart roligt att man känner sin lilla bebis där inne men det börjar bli smärtsamt! =P

Barnmorskan trodde att han nu ligger med huvudet neråt och har rumpan på min högra sida. Så det är dom små fossingarna jag känner precis under revbenen varje dag, och ibland kan han ta spjärn så jag känner det både uppe vid revbenen och nästan ända nere vid, ja, underlivet.   

Jag kan inte sluta tänka på förlossningen. Det går till den gränsen att jag stirrar upp mig och blir rädd så pass mycket att jag nästan får panik. Det kommer säkert gå jättebra, men jag är ändå skiträdd. Men samtidigt jävligt oundvikligt. Jag längtar så otroligt mycket efter att få träffa den lilla krabaten som har haft karate där inne de senaste månaderna. Undrar hur han ser ut? Vem kommer han likna? Är han frisk? Är det verkligen en pojke, såg dom rätt på ultraljudet?

Men det får vi iaf snart svar på. Det blir ett nytt ultraljud den 26:e juli, men först ska vi hinna med ett barnmorskebesök innan det, den 19:e juli.

Just nu sparkar han igång igen, ordentlig. Jag sitter här i soffan och gör konstiga ljud ifrån mig och Kalle frågar vad jag håller på med.. Haha, försöker att se alla smärtande sparkar och knuffar positivt och med ett leende, snart kommer ju vår lille guldklimp till världen!  

  Jag tog bilden precis, så ser alltså bullen ut just nu   

Nyss hemkomna från barnmorskan. Jag ser alltid framemot dom besöken för då får man höra att allt ser bra ut och man har en trevlig pratstund med Ingrid som är så snäll. Men idag var det annorlunda. Ingrid, den gottegrisen, är på semester så vi fick träffa en annan barnmorska, Anette eller nåt, och jag har varit lite skeptisk. Jag menar, Ingrig kan ju oss och känner till allt och sådär och nu ska nån annan titta på en och prata med en.

Men första intrycket var bra av vikarien, men sen gick det utför. Hon hann med att göra mig stressad och arg dom ynka 15 minuterna vi var där. Vi fick inte frågat det vi ville och när vi frågade så hade hon inga svar. "Jag vet inte mer om det än det som står på nätet". Jahapp. Vad är ni till för egentligen? Och sen tackade hon för sig och sa adjö och vi blev praktiskt taget utslängda! Nä tack, Ingrid du är den bästa.

Och så upptäckte vi att vi räknat fel på veckorna dessutom, så det ska vara 30+5, alltså räknade vi med en vecka för mycket. Men det spelar ju ingen roll för BF är ju fortfarande den 7 september.

Nääää, nu ska jag sluta sura och försöka sysselsätta mig lite. Ledigheten börjar bli långtråkig faktiskt... Och nu blev Simrishamns resan ändrad till i morgon istället, men det får gå.  Snälla ge oss sol och badväder då!!