Bästa dagen i våra Liv.

Jag tänkte nu dela med mig av vår historia då vår älskade Loke kom till världen. Det är fortfarande llite luddigt för mig med tidpunkter osv men det har inte så stor betydelse egentligen.

Ca klockan 01.30 på natten till tisdag började jag få värkar. Hur lugnt som helst tänkte jag, dom gör ju inte så fasansfullt ont. Jag andades mig igenom dom ganska lätt och lät Kalle sova eftersom han hade jobbat sent kvällen innan. Jag såg till att få lite gröt i mig och ringde och pratade med min Pappa lite grann. En liten stund efter vi lade på gick vattnet, jag tror klockan var typ 04.40 då. Ringde barnmorska direkt och samtalade med henne och fick en tid till undersökning på morgonen 10.50 Om det nu inte skulle sätta igång alltså.

Som det såklart inte gjorde, värkarna avtog efter en stund och vi lyckades nog till och med somna om bägge två. På morgonen kände jag knappt nånting alls så vi begav oss in till undersökningen. Efter en obehaglig upplevelse med diverse verktyg konstaterades det att det var en vattenavgång. Döuh, det fattade man väl. Jag blev uppkopplad på en ctg-kurva och det skulle jag vara i ca en halvtimme. Men när jag legat där i nästan två timmar förstod vi att det inte var helt normalt. Personalen tisslade mest och ville inte riktigt säga något. Så i fick träffa en doktor som sa att hans hjärtfrekvens sjönk när jag hade en värk och det var väl inte det ultimata direkt såhär tidigt.

Dom skickade ner oss till förlossningen där dom hade bättre utrustning så kopplade dom upp mig där. Efter ett tag såg allt fint ut igen och under en undersökning visade det sig att jag inte öppnat mig alls. Dom ville ändå inte skicka hem mig men hade inte utrymme för mig på förlossningen så dom skickade mig till Prenatal där jag fick ligga uppkopplad igen. Då började värkarna tillslut sätta igång och efter en undersökning till så visade det sig, till vår stora förtjusning att jag öppnat mig tre cm. Woho! Nu var det dags att få komma tillbaka till förlossningen och stanna där tills bebisen kom.

Och nu började det verkliga kampen. My god. Jag fick lavemang, inte så roligt, men dock befriande och så fick jag bada. Men det var mest jobbigt, varmt och svettigt och inte skönt alls. Nu började det göra riktigt ont och vi kom överens om att prova lustgasen. Det var jag väl inte direkt pigg på... Tyckte det verkade otäckt, men gav det en chans. Nu har jag ingen aning om vad klockan är men jag vet iaf att nu har vi skruvat upp lustgasen på max och det gjorde så otrolig ont! Jag bönade och bad efter en epidural och dom sa att det skulle ta ca 30 min innan narkosläkaren kom. Tji fick jag, två timmar senare kom han och satte den på mig. Smärtan var nu olidlig.

Men till slut kickade epirualen in och jag fick tom sovit lite! Tiden gick och värkarna avtog så det blev att sätta dropp på mig och efter en stund kickade verkligen in. Med epidural och lustgas på max sa dom att nu var det snart dags. Dom började förbereda i rummet och undersökte mig igen.

Nu skulle jag tydligen trycka. Det var inte det lättaste eftersom jag inte kände en enda krystvärk! Det var så smärtsamt och jag skrek flera gånger att det här kommer inte gå och att jag inte orkade mer. Till slut fick dom sätta en sugklocka på hans lilla huvud och hjälpa honom ut på det viset. Med en barnmorska, en undersköterska, en student och en doktor till hjälp lyckades jag trycka ut honom med hjälp av sugklocka och en enormt tryck på magen av Berit.

Det var det sjukaste jag någonsin varit med om, både smärta och sån enorm glädje. Kalle var en klippa hela tiden och utan honom hade det aldrig gått.

Så klockan 04.06 onsdagen den 7 september, 23 timmar efter vattnet gick, föddes vår älskade lilla Loke och han är det vackraste vi skådat. Det var en mycket jobbigt och lång process, men all den smärtan försvann när han kom. Precis som alla har sagt. =)

Godmorgon! Säger vi härifrån BB.Natten har varit fullständigt underbar till skillnad från igår! Och just nu sitter jag och betraktar vår lilla älskling där han ligger så fint i sin lilla säng. Nubytad, nymatad och nöjd. Idag ska vi äntligen få komma hem till verkligheten. Tiden här på BB har varit okej, fått hjälp med mycket osv men hemma är ju alltid bäst. Och jag känner att vi är redo alla tre. Nu ska mamma försöka få den sista sömnen innan det är dags för frukost. Senare kommer förlossningsberättelsen och självklart bilder på vår skatt! På återseende!

Snacka om att vår lilla kille kan skrika! Det fick jag känna på inatt minsann... Men nu att äntligen fått i honom lite käk så sover han som ett lam. Underbart... Jag hoppas att vi kan åka hem imorgon men det skulle inte vara några problem. Men vi mår bra i alla fall! :) så imorgon får ni förhoppningsvis ett mer givande inlägg. :)

Som nog många vet så har vi äntligen fått välkomna vår son till världen! Allt satte igång 03.30 natten till tisdag och nästan ett dygn senare föddes vår lilla Loke. <3 4065 gram och 53 cm lång. Jag ligger just nu på bb och får stanna här i två dygn. Allt gick bra till slut och vi mår bra allihop men är oerhört trötta. Hela berättelsen om hur Loke kom till världen får ni självklart när vi kommit hem. Tack för alla gratulationer och lyckönskningar!

Snart är det dags för ett avsnitt Idol. älskar uttagningarna! Måste säga efter att sett premiären igår, att Alexander Bard är ju skitbra. Han säger som det är liksom! Inget sugarcoating här inte! Klockren! Men min favorit är och kommer alltid vara Anders Bagge. Han är som en stor gullig nallebjörn som inte räds för att gråta en skvätt och låta känslorna ta över honom. Sådana människor är asgrymma! Som lever för känsla och inlevelse och låter sig beröras utan att skämmas. Man kan säga att jag är en sån person. Oerhört känslostyrd i allt jag gör.

Så vi hissar Idol 2011's nya medlem Alexander Bard och självklart Anders Bagge.

Nerbäddad i soffan. Lösgodis. Top Model. Behöver jag säga mer? Mer än så händer det inte heller! Jag hade hoppat på fantastiska underverk och en händelserik eftermiddag men icke. Jag mår som vanligt, inget avvikande alls. Jag funderar på om jag ska baka eller nåt. Jag är rastlös men vill ändå inte ta mig nånstans. Haha jävla latmask! Jag hinner nog med ett par filmer också. Älskar drama som får en att gråta typ. Så har ni några bra tips på det så snälla hör av er!! =)

Okej, gott folk. Nu kommer jag skriva som det är. Familjemedlemmar kanske inte tycker är rolig läsning och så med detaljer men det kommer ändå ge er en bra känsla.

Det  verkar som att slemproppen släpper. Hela natten har det kommit en geggig, rosa, blodstrimmig massa. Inte som en klump utan det kommer lite pö om pö liksom. Och jag har haft sjuka menssmärtor att jag trodde jag skulle spy ett tag. Magen har dessutom också varit helt uppochner och jag har hört att det är vanligt att den "tömmer" sig innan en förlossning.

Just nu känner jag ingenting, SåKLART! Men nu känns det i alla fall som det händer grejer... Kan det inte sätta lite fart snabbare, kan inte vattnet gå eller nåt? GE MIG VäRKAR! GE MIG SMäRTA! Och dumma jag har berättat allt detta för Kalle som nu går på nålar och börjar bli irriterad att det inte händer "mer än såhär". Den mannen har noll tålamod, men det har visserligen inte jag heller.

Så nu väntar vi och hoppas på fler tecken på att det sätter igång! Vågar man ge sig ut på en fika eller nåt? Tänk så går vattnet mitt på Entré eller nåt? Jobbigt läge.. Men det är väl lika bra att sysselsätta sig. Detta kan ju ta hur lång tid som helst.

Anyway, håll tummarna!!!

Hmm.. Kan jag verkligen ha turen att få träffa min lilla hyresgäst i veckan? Det kän speciellt, går inte in på detaljer men det känns bara som att nåt kommer hända i veckan. Jag börjar dessutom bli nervös igen, men får se till att tänka positivt. Nä nu måste jag släcka ner, ligger ju här och slumrar! God natt =)