Idag var vi och hämtade bilderna som vi tog för ett tag sen på mig, Kalle och magen. Dom blev verkligen superfina och vi är kanonnöjda! Det enda jag stör mig på är att jag är så jäkla svullen, men jag var ju trots allt gravid...   

Här har ni dom!

Och såklart måste jag ju lägga upp en bild på världens sötaste bebis, vår älskade Loke!  

Fan vad jag längtar tills i morgon!! Jag är så otroligt taggad inför Xtravaganza mötet och spänd på när jag kan sätta igång. De här 20 kilona ska ryka, och det snabbt! Och sen är det ju tatueringsdags också! Äntligen. Har inte gaddat mig på ett år typ. Galet! Och så vill jag ju självklart göra klart min arm... Kanske ska låta brorsan öva lite på mig?  =) Om du läser dett, bror, fixa in en tid så vi kan sätta igång!   

Nu ska jag bädda ner mig och titta på Idol. Toodles! 

Jag har helt enkelt inte kunnat somna om sen matningen klockan 9 i morse. Så det var likabra att gå upp och göra sig nyttig. Slängde i en maskin tvätt och plockade lite här hemma medan mina pojkar snusade jävligt gott i sängen.

    Men nu är dom uppe i alla fall =) Skönt att inte vara ensam längre!

I morgon ska jag bli tatuerad! Vad och var det blir får ni se. Innan dess ska jag på informationsmöte med Xtravaganza, dom ringde i morse och ville träffa mig. Så det ska bli sjuuukt spännande! Jag hoppas på att jag kan sätta igång snart. På måndag hade varit kanon för då har Kalle börjat jobba igen och jag har ju alltid svårt för att laga mat till mig själv eftersom min fantasi är sämst. Och det är ju även skitbra när man inte direkt hinner och orkar laga mat. Jag är sååå taggad!!!! Ska blir roligt att komma i form igen och självklart kommer jag blogga om allt!

Johanna skulle egentligen hälsat på idag men dom hade nog blivit magsjuka eller nåt. Så jäkla tråkigt, men inget att göra åt. Det kommer fler dagar!

Nu ska jag mysa ner mig i sängen med Kalle & Loke. Familjemys är bäst.

Tänkte bjuda på en bild på mig själv sen sist jag gick på Xtravaganza, där var jag riktigt smal!

Det kan tyckas att jag har för bråttom, men nu vill jag verkligen börja min Xtravaganza resa mot ett smalare jag! När jag insåg att det inte kommer falla bort fler kilo i vätska och liknande fick jag ta in att jag nu väger ca 80 kg. Det går bara inte, jag trivs inte alls med det! Och jag kanske borde ha tålamod och ta det lugnt och så vidare, men jag vill ha något att fokusera på, något att bli besatt av när jag snarf ska vara ensam och Kalle går tillbaka till jobb.

Ja jag har ju min älskade son att lägga all min energi och tid på, men jag vill även göra något för mig själv! Jag är fullt medveten om att jag inte kommer kunna hårdträna på ett ganska bra tag framöver, men promenader är fan underskattade! Det kan  man komma långt på! Och det tänker jag göra också!

Jag har nämligen skickat iväg en intresseanmälan till Xtravaganza och berättat lite om mig och att jag är sjukt motiverad och ivrig till att sätta igång! Så håller tummarna för att dom hör av sig asap!

Nu ska jag lägga lilleman i sin vagga och sen mysa med min man! =) Godnatt!

  Här har vi ju motivationen...

åh vad jag älskar söndagar! Det har jag alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Nu när man lever familjeliv blir sådana här dagar mycket mer betydelsefulla i framtiden. Just nu är det inte så stor skillnad för oss, förutom att vi är en till. Som tar all vår tid! =) Och det är omöjligt att leva efter en klocka nu och det gör absolut ingenting, jag tycker bara att det är otroligt skönt att inte ha något att stressa till. Men något som är lite jobbigt är att det känns sdom tiden inte riktigt räcker till!

Idag kommer Gudfar och hans tjej och hälsar på, Martin & Annika. Utöver det har vi absolut inget planerat och det är döskönt! Men några måsten får jag ta itu med. Som tvätt tex. Helt sjukt vad vi måste tvätta nu för tiden. Vi har en liten son som älskar att kissa på mamma och pappa så fort blöjan är av. Han ligger säkert och håller sig tills det är dags för blöjbyte bara så han kan göra så. Jag lovar att det är så, han är sneaky, för att vara 11 dagar gammal.

Nä, nu ska jag gå och ringa svärmor min! Vi har inte pratat en enda gång sen Loke föddes, som jag sa, tiden räcker inte till! Men nu ska jag se till att den gör det=)

Ha en bra dag!

Här stiger jag upp, drar upp lilleman och byter hans blöja för att sedan he honom mat. När jag står i köket och förbereder ersättning i tron om att stackars unge har Inge ätit sen halv fyra, så läser jag på pappret där vi antecknar varje matning att han fått mat av Kalle för bara en timme sen... Och det har jag sovit mig i genom! Är sjukt glad att Kalle tog båda matningarna under natten för Igår kväll var jag ett vrak pga för lite sömn... Så nu ska jag och lilleman gosa ner oss i sängen igen och hoppas på ett par timmars sömn till! Underbart!

Jag måste bara få ventilera mig lite.

Som ni vet så blev jag mamma för tio dagar sen till vår lille son Loke. Och som för alla nyblivna mammor är det en omtumlande upplevelse med allt nytt som man ska ta in och ta ställning till. Därför skriver jag nu det här inlägget om hetsen kring amning. Så som jag har upplevt den.

Jag känner aldrig att jag måste förklara mig och tycker inte att jag behöver göra det heller, men jag tänker berätta vad jag tycker om mitt beslut och varför jag valde att inte amma.

Redan direkt efter förlossningen började amningskampen. Lilleman hade svårt att fatta att han skulle ta bröstet men jag tänkte inte så mycket på det, han hade ju precis blivit född och tyckte att det verkade bara normalt. Men sen gick det där första dygnet och nu var det dags att få igång maskineriet så barnet fick i sig mat. Jag måste tillägga att Ingen frågade mig om jag tänkte amma först utan tog det för givet. Men eftersom jag hade planerat att amma så tänte jag inte på det då.

Här började den riktiga kampen, Lilleman fattade verkligen inte att han skulle ta bröstet, det verkade som om han inte hade tålamod till att suga och få det att komma liksom. Och det betydde ju att han blev frustrerad och började skrika. Barnmorskorna ryckte och slet i både min bröstvårta och i lilleman. Antar att det var det enda sättet man kunde ta till för att det skulle gå. Och till slut gick det ju. Men vägen dit var oerhört smärtsam, stressad och obekväm. Och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv, "Ska det vara såhär varje gång? Hur ska det gå hemma om jag behöver hjälp av barnmorskorna?".

Den första natten på BB var hemsk. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam som då. Lilleman skrek konstant mellan 23-05 och var helt otröstlig. Vi försökte allt. Amning, som inte fungerade, blöjbyte, sång och kel. Inget fungerade. Han skrek sig svettig och vi var tvungna att ge amningen ett försök till. Då han inte tog bröstet efter säkert 30 min så var vi tvungna att locka med lite ersättning i en spruta. Det gick till slut.

Dagen efter var jag så otroligt utmattad och när det var dags att amma igen visste jag att det inte kommer att funka. Som jag visste tog han inte bröstet den här gången heller och jag kände mig hjälplös. Då tog vi upp att kanske sluta amma och ge han flaskan. Men barnmorskorna tyckte "Ska du inte ge det ett försök till?".  Mesen som jag är vågade jag inte säga emot trots att jag var helt förstörd och mådde skit av alltihop. Jag trodde att säger jag nej nu är jag en dålig mamma.

Som jag visste så ville lilleman inte ta bröstet som vanligt men efter att ha lockat honom lyckades vi. Men då kom det. Smärtan. Den var fruktansvärd, det gjorde otroligt ont inte bara i brösten men i magen. Jag grät tillslut av smärtan och vi fick avbryta amningen. Så Kalle tryckte in ett finger i mungipan på lilleman så han släppte. Vi kallade på personal och sa att jag hade bestämt mig för att inte amma. Och ändå fick jag frågan "Är du saker?", trots att man sett mig kämpa hela natten och hela dagen utan framgång. JA JAG ÄR SÄKER!

Då fick vi äntligen matat lilleman med ersättning och även då fick frågan om jag var säker och om jag inte skulle prova igen. Och mesen som jag är började jag vela igen, men då tog Kalle ton. "Nej, hon har bestämt sig". Tack gode gud att Kalle stod på sig där, annars hade jag väl fortfarande kämpat och mått skit.

Jag hade så ont och upplevelsen blev så otroligt jobbig och jag var rädd för att det skulle bli så otroligt kämpigt varje gång. Så jag tog beslutet att inte amma helt enkelt och fick sedan tabletter för att stoppa mjölkproduktionen.

Jag tycker att det fungerar jättebra att mata lilleman med flaska och ersättning. Vi har det precis lika mysigt ändå och nu kan även Kalle njuta av dom stunderna. Och jag tycker inte att det är en sådan Big Deal! Så varför reagerar folk som dom gör? Det är väl MITT beslut? Det är ju MITT barn! Varför tror människor att de har en rätt att ifrågasätta varför jag inte ammar? Varför är det så hemskt att man valt att inte amma?

Jag tog det beslutet som jag ansåg var bäst för mitt barn och mig. Nu kan vi njuta av matningar utan skrik, smärta och  tårar.

Mind your own, gott folk!

Behöver jag säga mer?   

Snart ska lilla familjen Henriksson ge sig ut en sväng i det fina septembervädret!

Och jag tänkte bjuda på den första, riktiga Dagens Mamma!

Och nu när lilleman kommit måste ju han också få vara med!  

Ikväll blir det fredagsmys, förhoppningsvis med Fredrik & Emma. Film och gott står på menyn!

Trevlig helg!