Det kan tyckas att jag har för bråttom, men nu vill jag verkligen börja min Xtravaganza resa mot ett smalare jag! När jag insåg att det inte kommer falla bort fler kilo i vätska och liknande fick jag ta in att jag nu väger ca 80 kg. Det går bara inte, jag trivs inte alls med det! Och jag kanske borde ha tålamod och ta det lugnt och så vidare, men jag vill ha något att fokusera på, något att bli besatt av när jag snarf ska vara ensam och Kalle går tillbaka till jobb.

Ja jag har ju min älskade son att lägga all min energi och tid på, men jag vill även göra något för mig själv! Jag är fullt medveten om att jag inte kommer kunna hårdträna på ett ganska bra tag framöver, men promenader är fan underskattade! Det kan  man komma långt på! Och det tänker jag göra också!

Jag har nämligen skickat iväg en intresseanmälan till Xtravaganza och berättat lite om mig och att jag är sjukt motiverad och ivrig till att sätta igång! Så håller tummarna för att dom hör av sig asap!

Nu ska jag lägga lilleman i sin vagga och sen mysa med min man! =) Godnatt!

  Här har vi ju motivationen...

åh vad jag älskar söndagar! Det har jag alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Nu när man lever familjeliv blir sådana här dagar mycket mer betydelsefulla i framtiden. Just nu är det inte så stor skillnad för oss, förutom att vi är en till. Som tar all vår tid! =) Och det är omöjligt att leva efter en klocka nu och det gör absolut ingenting, jag tycker bara att det är otroligt skönt att inte ha något att stressa till. Men något som är lite jobbigt är att det känns sdom tiden inte riktigt räcker till!

Idag kommer Gudfar och hans tjej och hälsar på, Martin & Annika. Utöver det har vi absolut inget planerat och det är döskönt! Men några måsten får jag ta itu med. Som tvätt tex. Helt sjukt vad vi måste tvätta nu för tiden. Vi har en liten son som älskar att kissa på mamma och pappa så fort blöjan är av. Han ligger säkert och håller sig tills det är dags för blöjbyte bara så han kan göra så. Jag lovar att det är så, han är sneaky, för att vara 11 dagar gammal.

Nä, nu ska jag gå och ringa svärmor min! Vi har inte pratat en enda gång sen Loke föddes, som jag sa, tiden räcker inte till! Men nu ska jag se till att den gör det=)

Ha en bra dag!

Här stiger jag upp, drar upp lilleman och byter hans blöja för att sedan he honom mat. När jag står i köket och förbereder ersättning i tron om att stackars unge har Inge ätit sen halv fyra, så läser jag på pappret där vi antecknar varje matning att han fått mat av Kalle för bara en timme sen... Och det har jag sovit mig i genom! Är sjukt glad att Kalle tog båda matningarna under natten för Igår kväll var jag ett vrak pga för lite sömn... Så nu ska jag och lilleman gosa ner oss i sängen igen och hoppas på ett par timmars sömn till! Underbart!

Jag måste bara få ventilera mig lite.

Som ni vet så blev jag mamma för tio dagar sen till vår lille son Loke. Och som för alla nyblivna mammor är det en omtumlande upplevelse med allt nytt som man ska ta in och ta ställning till. Därför skriver jag nu det här inlägget om hetsen kring amning. Så som jag har upplevt den.

Jag känner aldrig att jag måste förklara mig och tycker inte att jag behöver göra det heller, men jag tänker berätta vad jag tycker om mitt beslut och varför jag valde att inte amma.

Redan direkt efter förlossningen började amningskampen. Lilleman hade svårt att fatta att han skulle ta bröstet men jag tänkte inte så mycket på det, han hade ju precis blivit född och tyckte att det verkade bara normalt. Men sen gick det där första dygnet och nu var det dags att få igång maskineriet så barnet fick i sig mat. Jag måste tillägga att Ingen frågade mig om jag tänkte amma först utan tog det för givet. Men eftersom jag hade planerat att amma så tänte jag inte på det då.

Här började den riktiga kampen, Lilleman fattade verkligen inte att han skulle ta bröstet, det verkade som om han inte hade tålamod till att suga och få det att komma liksom. Och det betydde ju att han blev frustrerad och började skrika. Barnmorskorna ryckte och slet i både min bröstvårta och i lilleman. Antar att det var det enda sättet man kunde ta till för att det skulle gå. Och till slut gick det ju. Men vägen dit var oerhört smärtsam, stressad och obekväm. Och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv, "Ska det vara såhär varje gång? Hur ska det gå hemma om jag behöver hjälp av barnmorskorna?".

Den första natten på BB var hemsk. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam som då. Lilleman skrek konstant mellan 23-05 och var helt otröstlig. Vi försökte allt. Amning, som inte fungerade, blöjbyte, sång och kel. Inget fungerade. Han skrek sig svettig och vi var tvungna att ge amningen ett försök till. Då han inte tog bröstet efter säkert 30 min så var vi tvungna att locka med lite ersättning i en spruta. Det gick till slut.

Dagen efter var jag så otroligt utmattad och när det var dags att amma igen visste jag att det inte kommer att funka. Som jag visste tog han inte bröstet den här gången heller och jag kände mig hjälplös. Då tog vi upp att kanske sluta amma och ge han flaskan. Men barnmorskorna tyckte "Ska du inte ge det ett försök till?".  Mesen som jag är vågade jag inte säga emot trots att jag var helt förstörd och mådde skit av alltihop. Jag trodde att säger jag nej nu är jag en dålig mamma.

Som jag visste så ville lilleman inte ta bröstet som vanligt men efter att ha lockat honom lyckades vi. Men då kom det. Smärtan. Den var fruktansvärd, det gjorde otroligt ont inte bara i brösten men i magen. Jag grät tillslut av smärtan och vi fick avbryta amningen. Så Kalle tryckte in ett finger i mungipan på lilleman så han släppte. Vi kallade på personal och sa att jag hade bestämt mig för att inte amma. Och ändå fick jag frågan "Är du saker?", trots att man sett mig kämpa hela natten och hela dagen utan framgång. JA JAG ÄR SÄKER!

Då fick vi äntligen matat lilleman med ersättning och även då fick frågan om jag var säker och om jag inte skulle prova igen. Och mesen som jag är började jag vela igen, men då tog Kalle ton. "Nej, hon har bestämt sig". Tack gode gud att Kalle stod på sig där, annars hade jag väl fortfarande kämpat och mått skit.

Jag hade så ont och upplevelsen blev så otroligt jobbig och jag var rädd för att det skulle bli så otroligt kämpigt varje gång. Så jag tog beslutet att inte amma helt enkelt och fick sedan tabletter för att stoppa mjölkproduktionen.

Jag tycker att det fungerar jättebra att mata lilleman med flaska och ersättning. Vi har det precis lika mysigt ändå och nu kan även Kalle njuta av dom stunderna. Och jag tycker inte att det är en sådan Big Deal! Så varför reagerar folk som dom gör? Det är väl MITT beslut? Det är ju MITT barn! Varför tror människor att de har en rätt att ifrågasätta varför jag inte ammar? Varför är det så hemskt att man valt att inte amma?

Jag tog det beslutet som jag ansåg var bäst för mitt barn och mig. Nu kan vi njuta av matningar utan skrik, smärta och  tårar.

Mind your own, gott folk!

Behöver jag säga mer?   

Alltså. Vilken underbar dag vi har haft det, lilla familjen Henriksson. Vi fick ju börja dagen med att städa, men det var fan skönt! Lilleman låg i sin vagga och brydde sig inte ett dugg om dammsugaren, bra unge!   

Sen kom barnmorskan på hembesök, superbekvämt! Loke växer bra iaf och det var skönt att sitta och prata om allt möjligt. Känns bra att fått svar på lite frågor. Sen lagade Kalle middag till oss, Lasagne. Det är ju sjukt bra att vara gift med en kock, för jag är verkligen värdelös på att laga mat.

Såhär gott blev det!

Efter middagen badade vi Loke för första gången. Jag var bombsäker på att det skulle bli en skrikfest utan dess like, men vår lille kille verkade gilla att ligga i badet och njuta! Han sa inte ett knyst! Duktig =)

Tänkte visa en bättre bild på min mage också.

Jag trodde det skulle vara värre, men jag tycker nog att det ser ganska okej ut ändå! Nu ska jag bara komma igång med träningen igen så man kan få en snygg kropp och stoltsera med att man är en MILF! Haha =)

Nu ska jag bädda ner mig, lägga Loke på mitt bröst och ligga och lukta på hans huvud. Det är det mysigaste just nu.

Godkväll!   

Godmiddag!

Jag har nyss kommit hem efter att ha varit och solat i 20 minuter, så jäkla härligt! Eftersom jag är så otroligt blek i mig själv så har jag alltid varit en flitig solare, men sen jag blev gravid fick jag ju lägga det på hyllan och börja med BUS istället, vilket är så jävla drygt och kladdigt. Men nu äntligen kan jag lata mig i solariet igen, och den här blekfisen kommer vara ett minne blott snart!   

Snart får vi besök av en barnmorska som ska titta till Lilleman. Otroligt skönt att dom kommer hem till en men det känns ändå som dom ska komma hit och inspektera en också... Så vi vart ju tvugna att städa. Men likabra det! För nu efteråt känns det så jäkla skönt att fått det gjort!

Nu börjar man äntligen komma in i mammarollen. Vi börjar få kläm på allt känns det som och nu slappnar man av lite mer. Men ibland känns det fortfarande overkligt... Men man njuter av varje sekund! =)

Men en sak längtar jag till! Och det är att komma i form igen. Jag vill sätta igång med min pulverdiet och börja träna. Men jag får ta det lugnt nu, kroppen måste verkligen få vila först.

Nu ska jag mysa med vår son! Tjingeling.

wow vilken natt vi haft... Stackars liten måste haft ont i magen eller nåt för här har det inte sovits mycket. Nu är han nymatad och ligger äntligen helt utslagen på mitt bröst så nu ska jag passa på att somna om igen. Senare i eftermiddag ska vi till tatto shop till Tommy då kalle ska tatuera in Loke på bröstet. Och förhoppningsvis kan vi boka in en tid till mig också! Jag vet bara inte riktig var jag ska sätta min... Någon som har förslag?? Nu ska Jag däckad igen! Natti.