Jag måste bara få ventilera mig lite.

Som ni vet så blev jag mamma för tio dagar sen till vår lille son Loke. Och som för alla nyblivna mammor är det en omtumlande upplevelse med allt nytt som man ska ta in och ta ställning till. Därför skriver jag nu det här inlägget om hetsen kring amning. Så som jag har upplevt den.

Jag känner aldrig att jag måste förklara mig och tycker inte att jag behöver göra det heller, men jag tänker berätta vad jag tycker om mitt beslut och varför jag valde att inte amma.

Redan direkt efter förlossningen började amningskampen. Lilleman hade svårt att fatta att han skulle ta bröstet men jag tänkte inte så mycket på det, han hade ju precis blivit född och tyckte att det verkade bara normalt. Men sen gick det där första dygnet och nu var det dags att få igång maskineriet så barnet fick i sig mat. Jag måste tillägga att Ingen frågade mig om jag tänkte amma först utan tog det för givet. Men eftersom jag hade planerat att amma så tänte jag inte på det då.

Här började den riktiga kampen, Lilleman fattade verkligen inte att han skulle ta bröstet, det verkade som om han inte hade tålamod till att suga och få det att komma liksom. Och det betydde ju att han blev frustrerad och började skrika. Barnmorskorna ryckte och slet i både min bröstvårta och i lilleman. Antar att det var det enda sättet man kunde ta till för att det skulle gå. Och till slut gick det ju. Men vägen dit var oerhört smärtsam, stressad och obekväm. Och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv, "Ska det vara såhär varje gång? Hur ska det gå hemma om jag behöver hjälp av barnmorskorna?".

Den första natten på BB var hemsk. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam som då. Lilleman skrek konstant mellan 23-05 och var helt otröstlig. Vi försökte allt. Amning, som inte fungerade, blöjbyte, sång och kel. Inget fungerade. Han skrek sig svettig och vi var tvungna att ge amningen ett försök till. Då han inte tog bröstet efter säkert 30 min så var vi tvungna att locka med lite ersättning i en spruta. Det gick till slut.

Dagen efter var jag så otroligt utmattad och när det var dags att amma igen visste jag att det inte kommer att funka. Som jag visste tog han inte bröstet den här gången heller och jag kände mig hjälplös. Då tog vi upp att kanske sluta amma och ge han flaskan. Men barnmorskorna tyckte "Ska du inte ge det ett försök till?".  Mesen som jag är vågade jag inte säga emot trots att jag var helt förstörd och mådde skit av alltihop. Jag trodde att säger jag nej nu är jag en dålig mamma.

Som jag visste så ville lilleman inte ta bröstet som vanligt men efter att ha lockat honom lyckades vi. Men då kom det. Smärtan. Den var fruktansvärd, det gjorde otroligt ont inte bara i brösten men i magen. Jag grät tillslut av smärtan och vi fick avbryta amningen. Så Kalle tryckte in ett finger i mungipan på lilleman så han släppte. Vi kallade på personal och sa att jag hade bestämt mig för att inte amma. Och ändå fick jag frågan "Är du saker?", trots att man sett mig kämpa hela natten och hela dagen utan framgång. JA JAG ÄR SÄKER!

Då fick vi äntligen matat lilleman med ersättning och även då fick frågan om jag var säker och om jag inte skulle prova igen. Och mesen som jag är började jag vela igen, men då tog Kalle ton. "Nej, hon har bestämt sig". Tack gode gud att Kalle stod på sig där, annars hade jag väl fortfarande kämpat och mått skit.

Jag hade så ont och upplevelsen blev så otroligt jobbig och jag var rädd för att det skulle bli så otroligt kämpigt varje gång. Så jag tog beslutet att inte amma helt enkelt och fick sedan tabletter för att stoppa mjölkproduktionen.

Jag tycker att det fungerar jättebra att mata lilleman med flaska och ersättning. Vi har det precis lika mysigt ändå och nu kan även Kalle njuta av dom stunderna. Och jag tycker inte att det är en sådan Big Deal! Så varför reagerar folk som dom gör? Det är väl MITT beslut? Det är ju MITT barn! Varför tror människor att de har en rätt att ifrågasätta varför jag inte ammar? Varför är det så hemskt att man valt att inte amma?

Jag tog det beslutet som jag ansåg var bäst för mitt barn och mig. Nu kan vi njuta av matningar utan skrik, smärta och  tårar.

Mind your own, gott folk!