Allt känns oerhört konstigt och annorlunda. Ingenting är sig likt. Jag har en konstant känsla i kroppen och jag kan inte sätta fingret på om det är lycka, oro, skuld, eller nåt annat. En obeskrivlig konstant känsla. Jag antar att det har lite att göra med omställningen efter man fått barn. Det är omtumlande. Nu är jag aldrig någonsin ensam längre, Nu är det inte bara jag. Nu har jag en person som kommer gå före allt annat i mitt liv, med glädje. Som behöver mig dygnet runt. När han är ledsen och behöver tröst. När han är glad och vill berätta för  mig. När han är arg och tycker att mamma är den taskigaste personen i världen. Och när jag är den bästa i världen som han inte kan leva utan...

Det är många frågor som dyker upp ens huvud hela tiden.

Kommer jag klara detta?

Kommer han tycka om mig?

Kommer jag få honom att känna sig trygg och må bra?

Kommer jag veta vad jag ska göra?

All oro, dåligt samvete och nervositet. Det var jag inte beredd på. Allt detta blandat med sån enorm glädje, lycka och välbefinnande.

Men det är omtumlande. Och alldeles underbart.

  Mina fina killar.