Bästa dagen i våra Liv.

Jag tänkte nu dela med mig av vår historia då vår älskade Loke kom till världen. Det är fortfarande llite luddigt för mig med tidpunkter osv men det har inte så stor betydelse egentligen.

Ca klockan 01.30 på natten till tisdag började jag få värkar. Hur lugnt som helst tänkte jag, dom gör ju inte så fasansfullt ont. Jag andades mig igenom dom ganska lätt och lät Kalle sova eftersom han hade jobbat sent kvällen innan. Jag såg till att få lite gröt i mig och ringde och pratade med min Pappa lite grann. En liten stund efter vi lade på gick vattnet, jag tror klockan var typ 04.40 då. Ringde barnmorska direkt och samtalade med henne och fick en tid till undersökning på morgonen 10.50 Om det nu inte skulle sätta igång alltså.

Som det såklart inte gjorde, värkarna avtog efter en stund och vi lyckades nog till och med somna om bägge två. På morgonen kände jag knappt nånting alls så vi begav oss in till undersökningen. Efter en obehaglig upplevelse med diverse verktyg konstaterades det att det var en vattenavgång. Döuh, det fattade man väl. Jag blev uppkopplad på en ctg-kurva och det skulle jag vara i ca en halvtimme. Men när jag legat där i nästan två timmar förstod vi att det inte var helt normalt. Personalen tisslade mest och ville inte riktigt säga något. Så i fick träffa en doktor som sa att hans hjärtfrekvens sjönk när jag hade en värk och det var väl inte det ultimata direkt såhär tidigt.

Dom skickade ner oss till förlossningen där dom hade bättre utrustning så kopplade dom upp mig där. Efter ett tag såg allt fint ut igen och under en undersökning visade det sig att jag inte öppnat mig alls. Dom ville ändå inte skicka hem mig men hade inte utrymme för mig på förlossningen så dom skickade mig till Prenatal där jag fick ligga uppkopplad igen. Då började värkarna tillslut sätta igång och efter en undersökning till så visade det sig, till vår stora förtjusning att jag öppnat mig tre cm. Woho! Nu var det dags att få komma tillbaka till förlossningen och stanna där tills bebisen kom.

Och nu började det verkliga kampen. My god. Jag fick lavemang, inte så roligt, men dock befriande och så fick jag bada. Men det var mest jobbigt, varmt och svettigt och inte skönt alls. Nu började det göra riktigt ont och vi kom överens om att prova lustgasen. Det var jag väl inte direkt pigg på... Tyckte det verkade otäckt, men gav det en chans. Nu har jag ingen aning om vad klockan är men jag vet iaf att nu har vi skruvat upp lustgasen på max och det gjorde så otrolig ont! Jag bönade och bad efter en epidural och dom sa att det skulle ta ca 30 min innan narkosläkaren kom. Tji fick jag, två timmar senare kom han och satte den på mig. Smärtan var nu olidlig.

Men till slut kickade epirualen in och jag fick tom sovit lite! Tiden gick och värkarna avtog så det blev att sätta dropp på mig och efter en stund kickade verkligen in. Med epidural och lustgas på max sa dom att nu var det snart dags. Dom började förbereda i rummet och undersökte mig igen.

Nu skulle jag tydligen trycka. Det var inte det lättaste eftersom jag inte kände en enda krystvärk! Det var så smärtsamt och jag skrek flera gånger att det här kommer inte gå och att jag inte orkade mer. Till slut fick dom sätta en sugklocka på hans lilla huvud och hjälpa honom ut på det viset. Med en barnmorska, en undersköterska, en student och en doktor till hjälp lyckades jag trycka ut honom med hjälp av sugklocka och en enormt tryck på magen av Berit.

Det var det sjukaste jag någonsin varit med om, både smärta och sån enorm glädje. Kalle var en klippa hela tiden och utan honom hade det aldrig gått.

Så klockan 04.06 onsdagen den 7 september, 23 timmar efter vattnet gick, föddes vår älskade lilla Loke och han är det vackraste vi skådat. Det var en mycket jobbigt och lång process, men all den smärtan försvann när han kom. Precis som alla har sagt. =)